Nu har den fått vila i några dagar, vilket har gett mig tid att fundera på hur jag ska få in den i midsommarplaneringen. Hur ska jag kunna smyga in en pizza på midsommarbordet och samtidigt få den att framstå som trovärdig? Jag är medveten om att jag kommer att bli pikad för min nyvunna kärlek, min pizzahysteri, men det vore skönt att ändå få kasta fram en midsommarpizza som verkligen bär. En midsommarpizza som redan i första tuggan tystar gästernas skratt. Jag tänker klassiska svenska sommarsmaker på en frasig botten som man enkelt kan skölja ned med en akvavit och en isad lager. -”Som sig bör” – som en god vän brukar säga.
Löjromspizzan som jag gör bianco är såklart en favorit, men att ställa fram den vore att upprepa sig. Hur god den än är. Jag gillar inte upprepningar.
Varje gång jag ställer fram en matjessilltallrik tänker jag att det knappt kan finnas något godare. Varför äter man inte bara alltid bara matjessill? (Säger killen som inte gillar upprepningar. Ni förstår).
En matjessillpizza får det bli. Gräddad med riven västerbottenost, skivad kokt färskpotatis och kläckta vaktelägg. Sen innan den ställs fram toppar jag upp med fast mästarmatjes, lite brynt smör, dill, rödlök, gräslök och smetana.
Det kommer att skrattas, men de som låter mest bjuder jag först. Snart kommer alla förstå att matjessillpizzan förtjänar sin plats på midsommarbordet. Jag tror på det här. Jag vet att det fungerar.
Recept på pizzadeg finns i premiärinlägget. Resten fixar ni enligt det upplysta stycket ovan. Ha en trevlig midsommar! På baksidorna, i stugorna, i båtarna på bryggorna eller var ni nu befinner er…
